NU

Jag har som sagt en gästbloggare på kroken. 
Denne är ingen mindre än min egna son. 
Han har något han vill dela med sig av.
--------------------------------------------------

Hej

Jag heter Oskar och går i fyran.

Jag vill berätta en sak.

Jag mår bättre om alla får veta, då känner jag att jag inte är ensam.

Jag har ADHD. Det känns jobbigt. Jag önskar att jag inte hade det. Jag har en klump i magen nästan varje dag. Innan har jag varit rädd för att andra ska veta, för att jag har trott att andra ska skratta åt mig. Jag vill inte skämmas längre.

Det känns jobbigt efteråt, när jag vet att min lillebror har hört när jag får ett utbrott.

Det känns jobbigt att bråka med mamma och pappa. Jag tror de blir ledsna.

Jag ångrar mig alltid efteråt, när har jag lugnat ner mig och så tänker jag; - Varför gjorde jag så??  

Oskar

------------------------------------------------------------------------

Detta är ett inlägg i en blogg jag skrivit lite ”flyktigt” i under året när jag orkat:

Mer och mer får man svar på när det handlar om hur han är i olika tillfällen...tänk att bara prata med ditt barn....helt plötsligt får du kastat i ansiktet hur mkt han/hon hatar er och vill aldrig ser er igen! Eller att vad du än säger så är det fel! Om det så är att du lagat favvis-maten så är det äckligt och man är SÅ dålig på att laga mat, inklusive att man inte kan någonting enligt dem. Sedan stormar barnet in i sitt rum, stänger in sig, bankar, väsnas och saker kastas för att knappa minuter senare komma ut och vara precis som vanligt! Scary!
De minns inte känslorna, de kan inte hålla kontroll på dem och ofta finns ingen grund i hur de dyker upp. Detta är som förälder SÅ frustrerande att bli utsatt för dagligen, för det ÄR näst intill dagligen!

Min fina intelligenta son! För han är faktiskt intelligent, över medel för barn i hans ålder enligt testerna, vilket vi sagt länge vi 2 föräldrar.
Han är inte dum i huvudet. Han har ADHD och det gör honom inte dum...
Det är ADHD som är dumt mot honom!

Vi har haft en jobbig sommar hela familjen och våren var inte mkt bättre den heller...man behöver folk omkring sig. Men alla KAN INTE acceptera. Andra har svårt att förstå eller helt enkelt inte intresserade av att förstå. Vi har inte fått säga något för Oskar inför någon annan och DET har varit jobbigt. Men vi har accepterat hans vilja. Nu har han kommit så långt att han själv märker att det inte alla gånger går att vara tyst och att det underlättar om folk får veta i många lägen. I en del lägen har både jag och min man velat berätta...men det är inte alltid så lätt. Därav har vi kanske hållit oss lite på avstånd.

Han har ätit medicin (efter mycket övervägande fram och tillbaka) sedan i våras, men vi har inte uppkommit rätt dos än=inte så bra resultat som vi hoppas på än... :/

Två dagar efter han började med medicinen och ca 3 underbara veckor framöver, i våras, mådde han SÅ bra och han var som en helt annan pojke...men kroppen anpassade sig och allt kom tillbaka....en vanlig reaktion....DIT vill vi komma igen! Dit SKA han komma igen!

Man blir SÅ trött i själen..om ni bara visste...man blir tömd på energi på en sekund! 

Det känns dock enklare NU sedan vi fick "en förklaring".

Man agerar i känslan (och det kommer blixtsnabbt), inte i förnuftet. :/

Jag vill understryka att jag/vi INTE tvingat Oskar till detta. Det var HANS val och hans vilja att berätta.

Han är en tuff lite jäkel ska ni veta! Det krävdes mycket av honom och han har bevisligen kommit en bit på vägen ändå...att han vågar stå för det mer. (även om han väljer att INTE berätta för sina vänner...än, men det är HANS val) 

NU är han: På väg UPP!!

"Bli inte förskräckt, sträck ut en hand"...

                                                    /J