DagenD, ETT år...

15 Oktober 2010. Dionysios Selamis

Idag  den 15 oktober 2011...är det ett år sedan, tidigt på morgonen som.....pappa dog...


Jag minns det som igår...


Vi går tillbaka ett år i tiden: Inte läsa det? *scrolla ner* lite då...


Jag hade extra mkt energi denna morgon. Ovanligt pigg och alert, innan skolan började kl åtta. Var redan i farten att tömma ur och byta barnens sängkläder för veckan, i väntan på att det var dax att fara.
Det ringer och maken svarar...
Det är din mamma...jag tar telefonen och jag hör att hon är lågmäld i rösten....
-Ehm...Johanna sätt dig ner...
- Men vad är det? Är pappa dålig igen? (han var dålig då o då... Första åren va man heltossig och orolig varje dag. Man visste aldrig när det skulle ske ngt nytt skit. Men sista åren va det som vardagsmat...tyvärr...)
-Pappa dog imorse...
-Va, nä du skojjar, sluta nu...
-Nej Johanna...han somnade in lungt och fridfullt i sängen...
Jag började skrika, gråta och liksom studsa runt liggandes i sängen....som i panik! ...Henrik kommer inrusandes, barnen blev såklart oroliga och han fick ta över telefonen...
Låg där en stund ihopkurad och bara grät och skrek.
Sedan kom maken in och försökte lugna. -Johanna, du gör barnen oroliga...
Men hur lätt var det att hålla sans...


Beslutet kom snabbt...jag måste få se honom innan de jävlarna kommer och tar min far...jag måste få säga farväl!
Mamma avrådde mig att komma, men inget hon eller ngn annan hade sagt hade kunnat ändra på vad jag ville.


Tog kontakt med min skola och även store sonens skola och meddela att vi inte skulle komma idag. Lilleman fick gå till dagis...där hade han det bra. Store sonen valde att inte följa med, men att vara hos farmor och farfar. Vi for iväg så fort vi kunde.


Det va inte mkt prat i bilen på 3 timmar...mkt snyft...ringde min kusin i Göteborg och min svägerska och sedan messade kusiner.
När vi kom in och jag fick komma fram till honom...han hade nästan ett vaxdockliknande utseende...Kysste hans panna...Han va helt slät och fin. Han var fortfarande varm...han såg nästan ut att småflina mot mig...sådär som bara han kunde...när han skojjade eller gjort ngt knasigt.....min pappa.
Satt med honom, grät, pratade med honom, kände på honom. Surrealistiskt!


Vid fyra skulle begravningsbyrån komma...de skulle hämta honom...


Han måste ha med sig minnen!!! Jag började plocka ner bilder från väggarna...på oss barn och barn barn och bilder på mamma och pappa och deras bästa tid i Grekland...tillsammans...
Teckningar från barnbarnen och farväl-brev. Stoppade den fint innanför hans skjorta som assistenterna hade tagit på honom.
Jag kunde inte sluta här, utan började konstigt nog att packa...alla hans saker...kläder, saker i vitrinskåpet....kunde inte se dem där längre...han skulle inte komma tillbaka denna gången!!
Mamma tyckte inte det va lämpligt...men...eg! NÄR skulle det vara lämpligt???
Pappa fick vara med  (jag bodde ju så långt bort med, så att komma hem hur som och packa, de var ju inte det lättaste när man pluggade...) Det var lite av ett accepterande och en process som jag behövde ta mig igenom. Det var bra för mig... Kunde suttit där för alltid med honom...
Snart var det dax för pappa att åka och för oss att ta farväl... Faaan va hemskt det va!!! Jag kysste hans panna för sista ggn.... Nu var han kall...och tecknen på att döden hade tagit honom, visade sig på sina ställen....att blodet inte längre pumpade runt i hans kropp.
Han gick förtidigt...eller alldeles för sent, hur man nu ser det....
De gav honom två månader efter olyckan...så illa såg det ut...han fick 16 år till... Hoppas han va nöjd men något under de åren..även att om i närheten visste att han hellre velat dö då. Bitterheten va ofta och stor i pappa under de åren...
Jag har lärt mig EN DEL av detta och valt att se det såhär.


Jag FÖRSÖKER acceptera mig själv och människor mer nu än innan...ÄVEN om det är jävligt jobbigt att acceptera sig själv ibland! Visst kan man va bitter, arg, ledsen och besviken. Men LÅT DET INTE TA ÖVER!! Det är det INTE värt!! Du har ETT liv vad vi vet! Gör det bästa av det du har istället för att klaga.
Har du ont i ryggen? Acceptera det eller gör ngt åt det, om det går! Har du ont i en fot eller hand? Gör ngt åt det eller acceptera om det inte går bort! Har du daglig värk, som aldrig kommer försvinna eller kanske en diagnos som aldrig försvinner...acceptera, lev med det och låt det/den INTE ta över!!
Är du olyckligt kär eller bara allmänt missnöjd med ngt? GÖR något åt det, gå vidare eller ACCEPTERA!


Man kan behöva klaga på sin tillvaro, man kan behöva klaga på sin värk..dela med sig till andra...får en förståelse och eller tips och råd...MEN...löser det hela sig för att man går runt och tänker på det hela tiden och klagar på det hela tiden??
Du har ETT liv, gör det du kan och va glad för det du har! Är du inte nöjd? Sluta klaga och gör ngt åt det då!
Alla är värda ett drägligt liv, men det är DU som väljer HUR drägligt det skall bli eller om du ska tycka synd om dig själv. Sluta plåga och ömka dig själv! DU är värd MER!


Saknar honom dagligen...undra om saknaden kommer bli lättare.
Älskar dig pappa.
Denna är för dig!

*minnet är för alltid* 

Den lycka jag kände i måndags när jag ringde en tatuerare i stan för att höra om och när den närmsta tiden för att få en tatuering gjord, var. Fick till svar att om jag kom in snart och bokade så kunde jag få en tid i slutet av oktober. Hon ville såklart veta lite vad , hur stor osv...jag förklarade div. och så berättade jag att jag önskade ha den gjord så nära min pappas bortgång som möjligt. De va underbara och klämde in mig bara två dagar senare. KAN INTE FATTA DET! Hade räknat med att får vänta MINST två veckor! Men den sitter där nu. Flera dagar INNAN dagen D! Lycklig jag är!!! 
Nu är det såhär att pappa inte var ett stort fan av varken tatueringar eller piercingar. Men detta är MITT sätt att minnas honom, det borde inte ha så stor betydelse HUR.

*Minnet är för alltid*, menar jag med att; Minnet av pappa, hur han var INNAN olyckan, DEN pappan kommer jag alltid minnas! Nu bär jag på ngt sätt med mig en del av honom och påminner mig själv med en blick ner på armen...

Stort TACK till:

* Jannica, du vet varför!

* Seven seas tattoo parlor i Falkenberg!

*ursäkta alla specialister på grekiska om det är ngt fel...*

Men innebörden är den samma och jag tror det säger det samma i stort sett.

MYCKET kärlek till er alla där ute idag! 

Sänd en tanke till lilla pappa. /J