Fick en uppgift av en tjej (som jag jobbat som nattdagisfröken och barnvakt åt i mina "unga dagar") förra veckan. Hon läser till assistent och hade fått en uppgift att fördjupa sig lite i ngt som hon tyckte var intressant och hon valde förlamning. Hon frågade mig om hon fick ställa några frågor om hur det var att leva med en förälder med ett rörelsehinder. 

Jag ville självklart hjälpa henne och hon skickade frågorna. När man sedan suttit och skrivit och besvarat dem så inser man IGEN vad som vi eg gick igenom...och fortfarande eg. går igenom... Det river upp gamla sår och man kommer tillbaka...till något som man inte orkar ha i huvudet längre....MEN det va nyttigt kan jag lova. Man skall inte släppa sitt förflutna, då man kan lära av det på både gott och ont i resten av livet!

Kändes sorgligt...saknar pappa....en del av mig....min pappa...tänker grymt ofta på honom och ser på hans foto bredvid soffan dagligen. Snart är det ett år sedan han dog...min pappa...minns fortfarande hans kalla panna mot mina läppar när jag kysste honom farväl...känns som om det var precis...nu.

Tack Johanna Linnér! 

Glöm aldrig vem du är, glöm aldrig vart du kommer ifrån. 

STÅ för det du gjort!

Det är DET som gör dig till den du är idag! / J